carry me.
Hallå. Precis lagt mig i sängen. Njuter av att ha tv på rummet. =) Den hamnade lite högt upp men det gör faktiskt inte så mkt. Helt okej ändå.
Ja vad säger man, här berättar man sina innersta djupa tankar, disskuterar och helt plötsligt vändes allt mot mig ist. Helt plötsligt skulle jag tagga ner, sluta fara hit och dit, sluta gnälla och C oxå. Då svarade jag och sa att hon är faktiskt min syster. Fick till svar att hon minsann inte alls var min syster. Ne hon kanske inte är mitt kött och blod men hon är minst lika mycket min syster som alla andra mina syskon är, jag har ändå levt med henne i 20 år, varför har de alltid varit så svårt för folk att förstå det? Trött på att försvara det! Tänker jag helt fel här eller, kan någon svara på de?
Och det här med att man för en gångs skull faktiskt öppnar sig helt, och det blir helt fel. Hur ska man våga öppna sig då? Jag känner faktiskt såhär, ingen kan ta ifrån mig den känslan, ingen kan göra någonting åt det, jag vill bara försöka få "er" att förstå hur jag faktiskt känner. Men när inte ens mitt eget kött och blod förstår hur ska någon annan då kunna förstå?
"Du måste sluta bry dig så mkt om alla andra, man kan inte finnas där för alla andra jämt, vara alla till lags" Visst jag tänker på den andra personen, men först och främst mig själv. Vad jag har förlorat i detta. Hur jag känner. Att bry sig är väl inget fel, men jag kanske ska tänka på att jag inte kan göra alla nöjda jämt.
"sånt är livet, sånna motgångar kommer du möta hela tiden" Låter så himla positivt, visst livet är inte alltid så lätt, men jag börjar allvarligt talat lessna riktigt ordentligt. Är det meningen att livet ska vara såhär? Då vet jag faktiskt inte om jag vill vara med.
Ne, nog om djupa tankar. nu ska jag titta på tv en stund sen sova.
Ja vad säger man, här berättar man sina innersta djupa tankar, disskuterar och helt plötsligt vändes allt mot mig ist. Helt plötsligt skulle jag tagga ner, sluta fara hit och dit, sluta gnälla och C oxå. Då svarade jag och sa att hon är faktiskt min syster. Fick till svar att hon minsann inte alls var min syster. Ne hon kanske inte är mitt kött och blod men hon är minst lika mycket min syster som alla andra mina syskon är, jag har ändå levt med henne i 20 år, varför har de alltid varit så svårt för folk att förstå det? Trött på att försvara det! Tänker jag helt fel här eller, kan någon svara på de?
Och det här med att man för en gångs skull faktiskt öppnar sig helt, och det blir helt fel. Hur ska man våga öppna sig då? Jag känner faktiskt såhär, ingen kan ta ifrån mig den känslan, ingen kan göra någonting åt det, jag vill bara försöka få "er" att förstå hur jag faktiskt känner. Men när inte ens mitt eget kött och blod förstår hur ska någon annan då kunna förstå?
"Du måste sluta bry dig så mkt om alla andra, man kan inte finnas där för alla andra jämt, vara alla till lags" Visst jag tänker på den andra personen, men först och främst mig själv. Vad jag har förlorat i detta. Hur jag känner. Att bry sig är väl inget fel, men jag kanske ska tänka på att jag inte kan göra alla nöjda jämt.
"sånt är livet, sånna motgångar kommer du möta hela tiden" Låter så himla positivt, visst livet är inte alltid så lätt, men jag börjar allvarligt talat lessna riktigt ordentligt. Är det meningen att livet ska vara såhär? Då vet jag faktiskt inte om jag vill vara med.
Ne, nog om djupa tankar. nu ska jag titta på tv en stund sen sova.
Kommentarer
Trackback